Ibland hittar man inget mer hos sin karaktär. En blank sida blänker retfullt mot en dag efter dag på datorn, och huvudet går på tomgång.

Då finns det fem gyllene manusfrågor.

Dessa är:
VEM?
VAD?
VARFÖR?
VAR?
NÄR?

Tolkningen av dem är fri, men ofta hjälper det igång hjärnan.

”Iiiii!” Anna står på den vita antika stolen i köket när Erik och barnen kommer springande för att kontrollera vad som händer.
Tvillingarna nästan springer över varandra i sin ivrighet att komma först. Det är som om de är inbegripna i en livslång tävlan om vem som kommer först, och båda är lika urusla förlorare.
”Du fuskar!” skriker Elin och räcker ut tungan till brodern som lipar tillbaka. ”Gjorde jag inte alls det. Du är bara mycket långsammare…” Emil drar med handen över det lockiga håret som vägrar att lägga sig ned, och står som en stor sky runt huvudet på honom. Soliga dagar ser det ut som om han bär en gloria.

Erik tittar leende på sin fru och slår ut med händerna i en hjälplös gest. ”Anna, inte igen, snälla? Jag har ju sagt att de är lika rädd för dig som du för dem.” Han tar frun i handen för att stödja henne när hon stiger ned från stolen.
Anna är alltför upprörd för att tala, och lutar sig gråtande mot Eriks axel.
”Såja älskling, lugna dig nu. Jag tycker de där små krypen är riktigt söta jag.” Erik vänder sig mot tvillingarna som gnabbas om en av köksstolarna. ”Tycker inte ni det?” Erik klappar Annas hand. ”Vi får ställa en fälla i skåpet. Jag köper en sådan där som fångar de små stackarna levande. Då kan vi släppa ut dem i skogen istället för att döda dem. ”Han huttrar till. ”Usch, jag minns så väl farfars giljotinliknande fällor som han ställde ut i ladugården. Nu var de visserligen ämnade för storråttorna som härjade där på vintrarna, men ibland gick små möss i dem och blev nästan mosade på kuppen. Tänk er själva vilken hemsk död.” Erik slår med ena handens sida i den andra handens handflata. ”Chopp! Nacken bryts med ett högt knakande.”

Elin tittar förebrående på pappan och himlar med ögonen. ”Amen herregud farsan, hur många gånger skall du berätta det där? Morsan är rädd för dem oavsett storlek.” Hon måttar med fingrarna och rynkar på näsan. ”Jag tycker att svansen är äckligast.”

Familjen lämnar köket, och ser inte två små pigga svarta ögon som iakttar dem under skåpet. De runda öronen är fulla med fjunig päls, och klorna på tassarna syns knappt. Morrhåren rör sig i snabba rörelser.

Dagen efter kommer Erik hem med en kasse full av råttfällor. Det är små burar där en liten bricka vickar när musen går in för att äta av osten, och fångar det lilla pyret effektivt, och smärtfritt. ”Nu du Anna, skall det bli musfritt härinne.” Erik stryker över skäggstubben med ena handen. ”Om man nu inte skall räkna med era små möss?” Han skrattar gott åt sitt råa sexskämt, och rufsar om i fruns hår innan han placerar buren bredvid slaskhinken. ”Sådärja, nu är det bara att vänta.”

Kvällen tillbringas med Yatzy och ett parti monopol med barnen innan det är dags att krypa till kojs.
”God natt älsklingar.” Erik pussar Elin först , sedan Emil som trumpet väntar på sin tur, inte alls tillfreds med att vara tvåa, sedan hämtar Erik dagstidningen och sätter sig i skinnsoffan i vardagsrummet.
Ett svagt ljud får honom att stoppa läsande och lyssna extra noga. ”Sänk teven!” säger han högt och lägger ihop tidningen. ”Jag hörde något, Det lät faktiskt som om det kom från soffan.” Erik ställer sig på knä, och hänger över ena ryggstödet. ”Nä, jag ser inget konstigt. Äh, det var nog bara hallucinationer. Höjer du teven igen Anna. Jag vill höra det här.”

På teven pratar en reporter om kärnkraftsolyckan som orsakats av tsunamin i Japan, och Erik blir mycket imponerad av den svenske reporterns perfekta japanska.
Bilder från olyckan kablas fram, och det vänder sig av ångest i magen på honom när minnesflaschar av olyckan i Thailand blixtrar förbi i hans hjärna.
Den gången satt en skyddsängel på axeln, och efter bara några veckor på sjukhus åkte Erik hem till familjen som väntade oroligt.
”Det där bådar inte gott.” säger han halvt till sig själv, men riktat till hustrun. ”Kärnkraft är inte att leka med.”
Reportern pratar länge med professorn, och trots att det är intressant somnar Erik.

Inuti soffan drar den gråa varelsen ur mjuk isolering med tänderna, Hon behöver mängder av varan, och är bekymrad hur de skall lösa det. Med klorna drar råttan sönder det svarta skinnet för att sedan slita ut det eftertraktade. Svarta ögon scannar av omgivningen lite längre bort, och tar små försiktiga steg för att komma närmare sin vän. En naken svans dyker upp ur skuggorna, och kvinnan som sover med öppen mun ryser till i sömnen som om hon känner av deras närhet.

Med tassarna fulla av isolering trycker de sig in i den smala springan under spisen, och kallar på hjälp. Det skulle bli en tuff natt. Ett kylskåp skall vittjas, och kuddarna tömmas på dun. Det är ont om tid, och de andra längtar efter att få göra entre´.

Plötsligt kommer en katt smygande in i rummet. Hon fräser högt, och kastar sig över råttorna. De gröna ögonen spelar av lekfullhet, och klorna körs snabbt in i magen på en av de olycksaliga själarna. Hon kastar upp den i luften för att sekunden senare fånga den med munnen och elegant bita av svansen. Musen piper av förskräckelse och smärta, men får ingen hjälp av sina ättlingar som stela av skräck iakttar skådespelet.
En strimma blod rinner ur råttans ena mungipa, och hon försöker om och om igen fly från sin jägare. Kattens svarta päls blänker i månskenet som faller in genom fönstret. Ett högt krasande mellan hennes tänder deklarerar att leken är över.

Dagen efter blir Erik förbannad när han hittar delar av råttans kropp på köksgolvet, och blodspår på mattan under bordet. ”Jävla kattracka.” Erik går in i vardagsrummet och lutar sig ned mot Mimmi för att klappa henne. ”Du är duktig gumman, men jag vill inte att du släpar in liken hit.”
Katten stryker sig smeksamt mot Eriks ben. Emellanåt sätter hon upp tassarna mot hans knän och kör ned klorna i dem medan hon dreglar och kurrar högt.
”Kom då gumman.” Han lyfter upp katten i nackskinnet, och placerar henne i knäet. ”Lilla hjärtat, vi kanske skulle fixa en kompis till dig? Eventuellt har Anderssons en liten kille till dig. Vad säger du om det?”
Katten stryker sig mot hans hand, och fäster sina kloka ögon i hans. ”Ja, ja, ja” tycks de säga tycker Erik. Med en sista smekning lägger han katten på soffan, och tyllar in henne i filten av angora. ”God natt stumpan, sov nu så gott.” Mimmi rullar ihop sig till en boll och sover snart med ena ögat öppet.

Hon hör att husse häller nya kulor i matskålen, men orkar inte riktigt bry sig om det nu. En underlig matthet fyller sakta hennes kropp, och en illande värk strömmar genom magen.


Familjen går till skola, dagis och jobb som vanligt, och Mimmi ligger fortfarande på samma plats som hon lämnades när de kommer in genom ytterdörren flera timmar senare.
Tvillingarna trycker sig in samtidigt genom dörröppningen, och Elin skyndar sig in i vardagsrummet för att med ett klick sätta igång teven. Emil slänger sig ned bredvid henne och nästan sätter sig på Mimmi som ligger på soffan.
Elin vänder sig ut mot hallen och ropar på Erik med förebrående röst. ”Pappa, du glömde ju Mimmi imorse. Nu har hon fått vara inne hela dagen. Det är du som får torka upp om hon har bajsat inne. Kom ihåg det:” Elin drar smeksamt med handen över Mimmis huvud, och tycker att hon verkar vara underligt lugn. Vanligtvis fräser katten högt, och slinker under soffan när något av barnen rör vid henne.

Programmet på teve avlöstes av en välklädd yngre hallåa som påannonserar nyheterna. Om igen pratar de om tsunamin i Japan, och bilder på det skedda visas på den fyrtiotvå tum stora teven.
Anna kommer in i rummet och sätter händerna för ögonen. ”Stäng av det där, usch jag tycker så synd om de stackarna, men vill inte ens höra talas om eländet.” Hon lägger en hand på Eriks bröst när han kommer in genom dörröppningen. ”Jag är så tacksam att Gud hjälpte dig den där gången. Vi får inte glömma att tacka honom ikväll igen.”
Erik lyfter bort hustruns händer och makar Mimmi åt sidan för att sätta sig i soffan.
”Tysta nu! Jag vill höra det här.”
Tv-reportern står utanför ett stort vitt kärnkraftverk iklädd en vit heltäckande overall. Hennes mörka hår är instoppat i huvan, och på händerna bär hon handskar. ”Igår kom det till vår kännedom att det här kärnkraftverket troligen fått en allvarlig spricka. Vi skall alldeles strax lämna platsen eftersom det är förenat med stor fara att befinna sig här just nu. Förhoppningsvis kommer strålningen inte…”
Hon blir bortmotad av två overallklädda kraftiga män som pratar på japanska, och i bildrutan ser man att även filmaren blir bortmotad. En snabbt inkommande markbild speglar våldet som pågår, och ljud av hårda smällar ekar i högtalarna på teven.

”Pappa?” Elin drar fundersamt med fingret runt, runt i håret tills det blir blodstopp, och kroppsdelen förvandlas till en vit basaltliknande pinne. ”Pappa?” säger hon lite högre, och puttar irriterat på honom.
”Mm.” säger Erik och tittar på Elin. Han drar bort handen från håret och viftar med sitt pekfinger framför hennes ansikte. ”Jag har ju sagt att det där är farligt. En vacker dag får vi åka till sjukhus med dig och kapa av det där förbannade…” Han tystnar och tittar ångerfullt på sin fru. ”Förlåt Anna, det bara slank ur mig.”
Hustrun reser sig irriterat upp, stryker med händerna om och om igen över det blommiga förklädet hon bär. ”Du måste bikta dig på söndag Erik, du måste…” Hon lämnar rummet snyftande, och de hör henne halvspringa uppför trappan till sovrummet för att smälla igen dörren med en hård smäll som får rutorna att skaka.

”Vänta så kommer jag snart. Ändra inte kanal är ni snäll. Jag kommer snart…”
Erik reser sig upp så häftigt att Mimmi ramlar i golvet.
Katten hamnar upp och ned, men skuttar inte upp så snabbt som hon vanligtvis brukar. Erik petar försiktigt på henne. ”Men? Vad i?” Han sätter sig på huk för att undersöka katten, och märker att hon är stel.
Elins ansikte är som en fågelholk. De mjuka läpparna förvrids sakta och små tårar rinner över hennes kinder. ”Är…är…är hon död?” Elin greppar Emils hand och håller den så hårt att den vitnar.

Ett högt skrik avbryter dem, och utan att säga ett ord skyndar de sig upp.

Anna är närmast hysterisk av rädsla, tänderna hackar och ögonen är uppspärrade.
”Där nere…nere vid ena sängstolpen. Jag såg ögon Erik. Små illasinnade svarta ögon.” Hon kryper in i hans famn när han sträcker armarna mot henne och pekar om igen på sängen. ”Jag hörde ett prasslande och antog att det var Mimmi, men...” Hon stannar upp och tittar på Elins ledsna ögon. ”Men lilla gumman, så farligt är det inte. Vi får sätta en av fällorna här uppe.” Anna smeker Elin över kinden med en darrande hand.
Dottern tittar länge på sin mamma, och undrar för sig själv om hon ens vågar knysta om vad som hänt en våning ner. ”Mamma…” Hennes röst är liten och svag, sorgen som täcker hennes sinnen hotar att tysta henne. ”Mimmi…”

Erik tittar varnande på Elin, och klatschar kärvänligt Anna på rumpan. ”Nu går vi ner och fikar lite istället. Jag skall bara göra en sak…”
När han springer nedför trappan tar han två steg i taget. Flåsande sliter han ut en kasse ur köksskåpet och springer in i vardagsrummet. Oändligt långsamt lyfter han upp Mimmi i svansen och tittar fundersamt på de stirrande ögonen. ”Vad i all världen har du råkat ut för?”
Erik möter Elins blick när de möts i dörröppningen, och han försöker dölja kassen för hustrun. ”Jag…jag…jag går ut en sväng. Vi pratar när jag kommer tllbaka…okej?” En hastig smekning nuddar vid Annas kind innan han trär i fötterna i ett par svarta slitna gamla träskor som borde ligga på soptippen för länge sedan. ”Snart tillbaka.” säger han uppmuntrande och slänger en varnande blick mot dottern. ”Vi pratar sedan.” lägger han till med extra bas i rösten.

Under trappans sista steg sitter tre små söta råttor på rad och studerar Erik när han förpassar katten till kassen. Morrhåren rör sig och den största av dem lägger sig platt på marken. De väntar…

Nattens skuggor täcker in det lilla huset som ligger ytterst av fem. Alla i samma färg. Det är bara rasslandet av skarpa klor som tränger genom natten, och raspandet av gnagande tänder. Överst på bokhyllorna i vardagsrummet syns tidvis gråa pälsar som rör sig, och små söta rundade öron med två pigga ögon. Ibland stöter svansarna i Annas prydnadssaker som är ett arv från farmodern, och när en glasfigur åker i golv med ett högt kras duckar samtliga besökare och väntar…

Erik kastar sig upp, ljudet ekar fortfarande i trumhinnorna och han är mycket osäker på om det var en dröm eller om det hänt på riktigt. Mörkret ligger som en svart ogenomtränglig mantel runt sängen. Månens ljus som halverats eftersom det bara är halvmåne orkar inte riktigt lysa upp hela rummet. Han tycker sig höra viskningar, men skakar irriterat på huvudet och drar täcket över huvudet småmuttrande över sina fantasier.
Erik befinner sig mellan dröm och verklighet när det plötsligt slår honom. Mimmi är död! Hans älskade katta som terroriserat honom natt efter natt i gud vet hur många år. Erik saknar hennes mjuka päls som kittlar honom i näsan, och de skarpa klorna som körs in i hans kött. Men mest av allt saknar han det låga, melodiska kurrandet som söver honom till sömns natt efter natt.

Rummet är underligt tyst, och utanför fönstret hörs inte ens ugglans nattliga hoande.
Erik drar ned täcket, och lyssnar, men möts av en mur av tystnad.
Han drar av sig täcket helt och skjuter in fötterna i skinntofflorna som står nedanför sängen, men tvekar när han känner kylan. ”Äh, jag kollar imorgon.” mumlar Erik och drar täcket långt över näsan.

Räden mot soffan i vardagsrummet är total. Ex antal pälsklädda figurer stormar in genom hål som inte ens syns i fasaden, och tränger sig upp genom avloppsrör för att slutligen komma upp ur toaletten, diskhon och handfatet. Våta glider de en efter en ned och förpassar sig mot målet. De måste kämpa för att överleva det som drabbat dem. Molnet av ondska finns fortfarande i deras minne, och ljudet av deras fränder som en efter en dukat under. Bland träden och hålen i parkerna existerar ingen rädsla mer. För att överleva är de tvungna att utnyttja varje sekund av nattmörker för att hitta mer material till sitt bo, och mat massor av mat.

Det stora vita kylskåpet är lämnat på glänt av en obetänksam Emil, och råttorna invaderar tacksamt alla varor som står därinne. Den gamla halvfulla kaviartuben lämnas kvar när ettriga tänder inte lyckas få något grepp. Allt annat försvinner över golvet med hjälp av gråa ljudlösa tassanden.

De första solstrålarna glider in genom det halvöppna fönstret, och en efter en sticker de små djuren ut ur huset. Alla utom tre stycken som gömmer sig bakom en stor kokbok på diskbänken.

När klockan ringer sträcker Erik på sig, och lägger armen över sin frus bröst. Hon slår irriterat bort handen, och skyndar sig upp. ”God morgon min sköna” säger Erik och ler. ”Har du sovit gott?” Anna svarar inte. Med snabba steg skyndar hon sig in till barnen ett efter ett, och skakar dem hårdhänt.
”Upp nu ungar! Frukosten väntar.”
Hon går ned mot köket, och lockar samtidigt på Mimmi. ”Kiss, kiss, stumpan…kom så får du också frukost. Mimmi?” Anna slänger en blick in i vardagsrummet och hajar till.
Soffan ser underlig ut…som om…” Hon smyger in på tårna. ”Mimmi?” Anna hör ett lågt rasslande ljud och försöker härleda varifrån det kommer. ”Väggarna, det kommer från väggarna..” säger hon högt till sig själv och lägger handen mot den rosprydda 1700-tals tapeten som varit så dyr att hon aldrig någonsin skulle kunna tala om sanningen för Erik.
Det rasslar under ena byrån och full av skräck springer Anna ut i köket.

På köksgolvet syns långa vägar av slem från korvar, bacon och grillad kyckling. Det vidöppna kylskåpet gapar tomt, och på kaviartuben syns små bitmärken. Anna anar små tassmärken, men är osäker. Beväpnad med en sopkvast närmar hon sig kylskåpet, och stänger det med en smäll när hon inser att det är länsat.
”ERIK! ELIN! EMIL! Kom ner NU!” Hennes röst går upp i falsett, och djuren som sitter bredvid slaskhinken trycker sig tätt intill golvet. ”ERIK!” Anna ställer sig på en av stolarna. Blicken rusar runt i köket, och hon känner kalla kårar som börjar vid hårroten och ramlar ned längs ryggraden till fötterna. Det känns som om vartenda hår på kroppen står rätt upp.

Över taket på huset kommer ett långt lämmeltåg av små möss. De klättrar nedför väggarna, och glider in genom öppna fönster, och luftintag. De är hungriga, och rösten de hör tillhör något de behöver. Flera av dem har stora sår i nacken. Fötterna är delvis bortfrätta och pälsen har försvunnit i stora sjok. Deras nos är fylld av den underliga doften från molnet som svepte in över dem för några dagar sedan och orsakade regnet som nästan drog med sig deras bo.

När Elin är på väg nedför trappan glimtar hon något ljusgrått vid Emils låda med Bakugan, och ropar glatt på sin katt. ”Mimmi? Kom då!” Hon minns plötsligt att katten inte lever mer, och sätter sig på ett av trappstegen med händerna över ansiktet.

En och en glider råttorna in i huset med hjälp av Mimmis kattbräda som Erik satt fast på utsidan av fönsterbrädet för att göra det lättare för katten att komma in. De ser flickan som spärrar deras väg, och en av dem vågar sig på ett litet bett.
”Aj! Vad var det?” Elin tar med handen om foten, och ser ett litet sår på hälen. ”Underligt, jag ser inget vasst.” säger hon för sig själv och reser sig upp.
Världen blir underligt gungande, och hon spärrar upp ögonen som för att skärpa sig. Det bultande hjärtat hinner inte slå många slag innan Elin faller ihop i en hög. Hon ramlar ned trappsteg efter trappsteg, och avslutar rörelsen med ett skarpt ljud som vittnar om en knäckt nacke. I de blå oseende ögonen speglar sig en massa av päls som snabbt tuggar i sig av hennes blodfyllda lekamen.

Erik skyndar sig nedför trappan när han ser Elin, och drar upp mobiltelefonen för att kalla på ambulans, men får ingen signal. Desperat tar han tre steg åt gången och närmast flyger ned till hallen där hemtelefonen står. En evighetslång signal möter hans öra.

Emil kommer gående från sitt rum. Han gnuggar ögonen och sträcker de håriga armarna uppåt, sedan drar han upp tröjan över magen och pillar sig i naveln. ”Syrran skall få för navelludd.” säger Emil med ett flin, och snurrar ihop resterna av tröjan som tryckts in i det snäckformade utrymmet mellan bröst och underliv. ”Elin!” skriker han och gäspar ytterligare en gång.

Erik ser sonen komma gående, och vill varna honom, men hinner inte. Tungan sitter fast i gommen som om den vore fastklistrad, och munnen vill inte riktigt lyda honom. Orden stannar innanför läpparna och han beskådar med både skräck och fascination hur sonen snubblar nedför trappan. Som i ultrarapid ser han Emil skrika, men hör inga ljud. En skarp smärta genomborrar hans häl, och när han vänder sig om ser han en naken svans försvinna in under ena byrån.

Anna står länge tyst på stolen lätt darrande i benen av ansträngningen. Hon hör höga dunk, och ett kort skrik från först dottern, sedan sonen. Anna formar händerna till en tratt och drar ett djupt andetag för att slutligen ösa ut den uppsamlade luften. ”ERIK!”

De små söta djuren stoppar i en rörelse, och vänder allihop i samma riktning. Mot köket. Några av dem har nu tappat all päls, och här och där ligger döda djur som kvävts av såren i strupen. Tusentals tassar går i allt snabbare takt över golvet, alla i tanken att vara först fram till bytet.

Anna fylls av en underlig känsla av analkande fara, och tittar mot ytterdörren. Det skulle bara behövas några steg så var hon där. Men oron för barnen och mannen överbrygger all intuition och rädslan förlamar både hennes tankar och handlingar. Hon hör ljudet av de skarpa klorna innan hon ser massan av djur komma mot sig. Skrikande slår hon händerna för ansiktet och blundar i hopp om att allt skulle vara en dröm. ”Nej låt bli mig. Hjälp! ERIK! ELIN! EMIL! Var är ni?”

Slagsmål bryter ut strax nedanför stolen, och eftersläntrarna klättrar över slagskämparna som om de är levande pallar, och tar triumfierande det första bettet.
”NEJ! Sluta jag ber er…sluta…hj…” Anna segnar ned och faller som i ultrarapid ned i pälsmassan som ljudligt krasar i sig av hennes kropp.

Vaknandet i sig var aldrig farligt, nej då…det var den lilla rörelsen som kunde bli avgörande för om jag skulle dö eller inte. Några ynka millimeter i bästa fall centimeter skiljde mig och helvetesgapet som gick lodrätt ned mot skarpa klipptoppar, och guppande fåglar.
Vattnet nedanför var magiskt vackert, och det var lätt att vaggas in i sömn av vågorna som ibland bara krusade ytan, ibland likt ett vått inferno kastade sig över den som var närmast.

Kalle var klättrare till yrket, och när vi träffades blev jag förundrad över passionen han hyste till något så konstigt som att ta sig upp på ett berg via tjocka rep som ankrades fast i det. Nu vet jag att det är mycket svårare än så, och att det var dumt att jag inte lydde min intuition den där natten, att springa…springa så långt bort jag kunde från mannen med vackert gröna ögon som snabbt lade beslag på varenda känsla jag ägde.

Två veckor efter första träffen stod jag med darrande ben på ett litet berg.
”Det här är barnavdelningen” sade Kalle och fnös åt min rädsla. ”Vänta tills du kommer till de stora sakerna…då bankar hjärtat så hårt att man knappt vågar andas av rädsla för att inte få luft.”

Jo då, visst kom jag dit också…

Sommaren hade inneburit resor till både Thailand och Marocco.
Mitt pass gick ut, så jag fick en god ursäkt att stanna hemma när Kalle åkte vidare till Spanien.
”Jag skall testa skärmflygning” sade han och pussade mig på munnen innan han gick till planet med ett glatt visslande.

När vi skilts åt kände jag mig hel igen, och en plan började ta form i min hjärna. Kalle skulle aldrig tillåta att jag lämnade honom. Aldrig.

Kalle sneglade ofta på mig när vi klättrade upp och verkade fundersam.
Innan vi lade oss satte han ett rep runt min och sin fot.
”Det är bara ifall att…” sade Kalle och lade över sig filten istället för att krypa ned i sovsäcken som vanligt.
Naturligtvis vågade jag inte säga emot. Att tjafsa ståendes på ett enormt berg var väl inte det smartaste man kan göra. Istället bidade jag min tid, och väntade på rätt tillfälle.

En natt blev snart fyra, och inuti mig rev och slet längtan efter att få gå på fast mark. Aldrig mer skulle jag låta ett rep vara strängen mellan liv och död, och aldrig, aldrig mer skulle jag låta någon, varken kvinna eller man, tvinga mig till något jag hatade.

Femte natten satt vi bakåtlutade mot stenarna och tittade på gnistrande stjärnor. Det är något visst med att vara så högt upp. Ibland fick jag för mig att jag kunde nå de gnistrande skönheterna om jag sträckte mig lite extra. Provianten började ta slut, och vattnet var verkligen på upphällningen. Dagen efter skulle vi hem. Inatt var sista chansen… För en gång skull hade Kalle kokat kaffet, och det var till och med gott.

Kalle snörde inget rep runt min fot den natten. Istället gled han ned i sovsäcken, drog igen dragkedjan och skickade en slängpuss.
”God natt min älskade. Ses imorgon.” Det dröjde inte länge innan snarkningarna ekade över den lilla dalgången.

Underligt nog somnade jag i samma ögonblick som huvudet mötte kudden av ris. Jag kämpade som besatt för att hålla mig vaken, men det gick inte. Kroppen var tung, och huvudet ljummade.

Nu låg jag här…längst inne på en smal klipphylla med dragkedjan uppdragen till max, och ensam…
Jag hade vansinnigt ont i huvudet, och varje rörelse var som att stoppa isbitar i en mun med ilande tänder.
Rasslandet av fallande stenar fick mig att försöka lyfta huvudet, men jag insåg att det var kört. Jag hade gått i min egen fälla, och förstod inte hur Kalle fått reda på vad jag kände. Eller? Var det så enkelt att han tänkte likadant? Var jag så efterhängsen som han brukade säga. ”Du är som ett häftplåster sade Kalle ilsket en dag, och tittade på brevet jag visade honom. ”Vi behöver inga dyra försäkringar…dör man så dör man.”
Jag drog ned dragkedjan och lyfte upp handen där vi tatuerat in en vigselring. Kalle som i vanliga fall inte dricker alls blev plakat av det jag bjöd honom på, och prästen tvekade flera gånger innan några tusenlappar fått honom att ändra sig.

En gigantisk fågel skymde plötsligt solen. Den flög i vida svängar mot mig, och jag såg de illasinnade gula ögonen som sökte över min kropp. Fattades bara det. En örn…och inte vilken örn som helst…nej, nej det här var monstret som Gud glömde. Vingmåttet översteg säkert fyra meter, och de vita klorna riktigt lyste när den svingade sig över mig.

Värmen var horribel, och jag förstod att Kalle tagit med sig den enda vattenflaskan vi ägde. Frågan var om han skulle klara sig ända ned på det lilla som fanns kvar. Klättringen uppåt hade tagit två dagar. Ned skulle det säkert ta minst en kanske en och en halv dag.
Huvudvärken gjorde att jag slog huvudet om och om igen mot stenen bakom mig för att få ont på ett annat sätt. En tunn rännil av blod rann utefter nacken och vidare ned mot ryggen.
Solen kom allt högre på himlen, och hettan blev allt intensivare. Det kändes som om jag var ett ägg i en stekpanna, och jag bara väntade på att få stekspaden hårt slagen i mitt huvud för att spräcka gulan och vändsteka ägget.
Jag fnittrade för mig själv, och mindes kniven som skurit av repet längst ned. Egentligen var det väl dumt att skära av sin egen reträttväg, men jag bara gjorde det utan att reflektera över varför. Kalle skulle aldrig fatta vad som hände. I hans värld fanns ingen sådan ondska.

Örnen landade på klippan intill min, och vickade på huvudet. Den satte ena klon mot näbben som om den rensade tänderna, och laddade för att äta mer. Ungefär som vikingarna som enligt sägnen gick ut och spydde för att kunna äta mer.

Huvudet sprängvärkte, och håret klibbade fast i blodet som runnit. Jag ville ingenting annat än att det skulle vara över. Repet runt fötterna satt så hårt att det stack i fötterna som av tusentals nålar.
Jag rullade närmare kanten, men aktade mig noga för att lägga för mycket tyngd på yttersidan.
Örnen rörde de enorma vingarna, och vände blicken mot mig., sedan lyfte den och landade vid min sida. Så nära att jag kunde känna en unken doft från dess klor.

I samma ögonblick som fågeln drog in vingarna intill kroppen hördes ett högt brakande av sten som separeras från sten, och vi for genom luften.
Örnen flög naturligtvis iväg, men jag ramlade som i ultrarapid mot vattnet nedanför, och hann se Kalle som hunnit bra mycket längre än jag trott.
Doften av hav slog emot mig innan sten och vatten famnade mig i ett enda hårt, svart och blått famntag.

Två syskon
Bar solbrun hud
Ett kar fyllt av klart källvatten
Höga plask
Små tår
Ett lågt fnitter som eskalerar till skratt
Kärleksfulla kramar som sekunden senare byts ut till nyp
En ävlan att vara den som syns mest
Någon gråter
Tröstas av mamma
Kryper upp i famnen
Lipar åt den andre i smyg

Inatt såg jag och Peter på filmen it´s Complicated med underbara Alec Baldwin och Meryl Streep i huvudrollerna.

Vem charmas inte av dessa två?
Filmen handlar om Jane Adler som äntligen börjar resa sig efter exet Jake´s otrohet, och den smärtsamma skilsmässan efteråt. Hon är en framgångsrik restaurangägare och har ett gäng nära väninnor.
Barnen börjar även de resa sig efter pappans svek, men förstår inte vad han ser hos den unga kvinnan han gift om sig med.
Nåväl...på en fest träffas Jane(Meryl) och Jake(Alec) och det verkligen gnistrar om henne, vilket gör Jake intresserad.
Han inleder operation flirt med exhustrun, och är alltså otrogen mot sin hustru med sin exhustru.
Ja nog är det komplicerat alltid...
Jake och Jane har en affär, men blir påkomna på en fest till sonens ära. Den nya hustrun ser med förtvivlan hur Jake ser med kärlek på exet, och gör slut på äktenskapet samma dag.

Så nu är allt frid och fröjd tror du...och de lever lyckliga...nä.nä...stopp nu.
Under tiden som Jake inte kunnat träffa Jane har hon förälskat sig i arkitekten som skall bygga till hennes kök. Ha, ha...jag skrattade så jag grät åt den här härliga filmen. Manuset var fyllt av dråpliga situationer, kärlek på hög nivå, och stooooooor igenkänningsfaktor.

Hur det slutar? Se den så får du veta det. Ibland är livet komplicerat.

I mitt eget liv är allt mycket enklare...barn som tjafsar med varandra lika ofta som de kramas, hundar som rymmer och kommer tillbaka lite senare med svansen mellan benen, urcharmiga kattungar som välter vaser så att vattnet rinner över det nylagda golvet, räkningar som skall betalas, tvätt som skall tvättas och lite pyssel inför morgondagens grävning för att bygga plattform till ny rymlig farstu och nytt vardagsrum.
Inget speciellt alls alltså.

Strax skall jag och ungarna äta frukost. Peter har dragit iväg på firmajobb (behöver du en plåtslagare kan jag rekommendera hans firma SPEED BYGG & PLÅT )


Jag fortsätter läsa i boken WEBREDAKTÖRENS HANDBOK om hur man gör sin sida attraktiv för andra än en själv eller ens närmaste släktingar, och hittar små guldklimpar som jag snabbt införlivar i min samling av tips.

Nu har jag ju en lite speciell sida eftersom allt, precis allt på den handlar om mitt skrivande. Varenda bokstav har sitt ursprung i min hjärna, och ändå får du inte se allt jag skriver. En del hamnar i en pärm jag benämner som ide´pärmen.
Senast igår natt blev jag tvungen att öppna den för att skriva upp en ide´jag fick i samma ögonblick som huvudet lades på kudden. Inget sovande där inte, oh nej...upp och skriva ned smådetaljer för att senare skapa något större av det.