Tårtan Emma lagat till på morgonen sveptes snabbt ned i arbetskollegornas hungriga magar medan tjattret smattrade i fikarummet.

Slingor av rök syntes i lysrörens gulvita sken, och hostande drack Emma upp saften för att sedan fly ut på lagret där hon mötte Tonie som fångade upp henne. ”Hej där, vart är du på väg? Jag tänkte precis komma in och fira av dig. Förresten när ses vi nästa gång.” Han greppade hennes hand och smekte insidan av handleden med sin tumme. ”Jag saknar dig.” Tonie vände underläppen ut och in för att se extra ledsen ut. De blågrå ögonen lyste av förväntan och gillande.

Förvånat tittade Emma upp och kände en rodnad skjuta upp i ansiktet. ”Jag saknar dig också, men det nya jobbet ligger längre bort och innebär att jag får mindre tid. Vi kan väl höras?” Tonie vände hennes ansikte mot sig och spände ögonen i henne. ”VILL du ses? Eller är det bara ett ord för dig? Det finns något speciellt mellan oss…och jag vill veta vad det är.”

Emma lade vikten på än det ena än det andra benet och visste inte riktigt vad hon skulle svara. Känslorna för honom var nya och nyfikna, men förbjudna. Pelle skulle gå under om hon gjorde slut med honom. Han var skör efter faderns plötsliga död, och Emmas tankar på att göra slut blev stumma när hon såg Pelles sorg. ”Tonie…jag har det lite struligt runt mig just nu, och…jag är ledsen…” Emma drog på sig jackan och slet upp dörren för att springande ta sig därifrån.

Robert ser Pia gå ute i trädgården och dra bort vissna rosor. Då och då stannar hon upp och tittar på något osynligt framför sig medan fingrarna smular sönder blommorna till små, små bitar.
   Han slår på låren med knytnävarna och svär högt. "Förbannade, värdelösa kroppsdelar, varför kunde jag inte fått dö? Vad är det här för liv?" Robert vrider runt ena hjulet på rullstolen han sitter i, och välter nästan. Suckande tar han tag med den andra handen runt det återstående hjulet, och drar sakta och omständligt runt det. Långsamt rullar stolen bakåt, och krockar med vardagsrumsbordet. "Pang!" säger det, och glassplitter sprids över hela golvet. "Psssssss..." låter däcket när en glasbit gräver sig in i det, och luften pyser ur.

Precis i det ögonblicket kommer Pia in i rummet med en bukett blommor i handen. Hon tittar från Robert till glaset och tvekar mellan att skratta och skälla. "Vad i?"
På överarmen syns de djupa ärren efter olyckan, och i örat har hon en tjock guldring. Tvärs över pannan kan man fortfarande skymta ett ljusrött ärr efter ståltråden barnen hade spänt över vägen. Tur i oturen var väl att linan inte satt lägre. Då hade Pia blivit halshuggen.
Robert vänder stolen mot henne. "Det var för trångt."
Pia lägger armarna runt hans hals. "Älskling, du måste försonas med tanken att leva utan ben, och jag vet med säkerhet att vårt liv förändrats till det sämre, men vi lever...betyder inte det någonting?"
Robert drar sig ifrån henne och tittar en lång stund på hennes ärr. "Om jag kört..."
Pia ruskar på huvudet. "Nu var det jag som gjorde det, och om jag inte duckat..."
Han körde över det knastrande glaset och slog med handen i dörrposten innan han tog sig ut i nästa rum.

På väggen i gästrummet fanns ett stort fotografi med Pia och Robert på en stor motorcykel, och på sängen låg två trasiga hjälmar med en stor orange/svart drake på.
Han vänder sig bakåt och säger med rösten full av is. "Varför har du inte skickat dem i sopkorgen?"
Hon lägger händerna på rullstolens handtag. "Jag kan inte...jag kan bara inte förlika mig med tanken att aldrig köra mer." Pia tvekar några sekunder. "Kalle ringde igår och berättade att cykeln är fixad."
Roberts ögon är kyliga och svarta av ilska när han sammanbitet väser fram ett enda ord. "Aldrig!"

Pia går ut och slänger igen dörren så hårt att fönsterrutorna på det gamla torpet skakar.

Darrande av ilska kastar hon iväg Roberts skor som står på trappan. "Jävla idiot, förbannade jävla karlslok, jag hatar, hatar, hatar..." Pia minns vem som är skyldig till allt elände och skyndar sig in igen.
Robert sitter fortfarande på samma ställe som hon lämnade honom.
Pia kramar honom hårt, och svär en lång ramsa. "Jag hatar dem så mycket, hatar, hatar, hatar...jävla ungar. Det är inte dig jag är arg på älskling...och jag lovar att göra allt för att reparera det här. Allt jag vill är att du skall kunna gå igen, och tillsammans kommer vi att nå målet."
Robert gråter och kramar henne tillbaka. "Lovar du?" säger han viskande. "Lovar du?"
Pia nickar intensivt och lutar huvudet mot hans axel och gråter. "Tillsammans..." viskar hon. "Tillsammans."

Reza åkte iväg efter att vi fikat och jag beslöt mig för att vila lite. Det hade ju blivit dåligt med den varan på sistone. När jag precis hade somnat in väcktes jag av min mobil som med en hög intensiv signal drog mig från drömmarnas land. ”Robert.” Knappt vaken får jag en person i örat som skriker och jag hör först inte vem det är. ”Sandra?”

Jag fuktar mina torra läppar och reser mig till sittande. ”Har de gjort dig illa? Var är du? Vem? Vad vill de att jag skall göra?”Orden sprutar ur mig som en fontän och jag tystnar inte förrän en mansröst ber mig hålla käften.”Gör som vi säger annars dör tjejen. Förresten hur i helvete kom du loss från repet? Jag blev väldigt förvånad när du var borta.” Han hostade till och Sandras uppbragda röst hördes i bakgrunden. ”Era jäkla idioter ni måste ha tagit fel på person. Robert är ingen brottsling. Släpp mig din slusk!”

Mannen i luren återvände och jag hörde att han drack någonting. I huvudet grubblade jag intensivt på vad nästa steg skulle bli. Jag måste förekomma dem, och framförallt hitta Sandra, men hur? ”Nå, fattar du att det är allvar nu? Sluta med ditt tjafsande och kom till Häbregatan 10 imorgon klockan tio prick. Förstått?” En lång ton förkunnade att samtalet brutits och jag lade mig på sängen igen för att fundera över situationen. Att det var allvar fanns det inga tvivel om, men var de kapabla att döda?

På andra sidan stan satte de tre männen som var klädda i oklanderliga svarta kostymer just i det ögonblicket ned Sandra i en liten låda. Hennes röda hår var rufsigt och de röda kängorna var täckt av svart smuts som kom från golvet i lokalen. Runt händerna hade någon placerat en tunn lina som var virad flera varv. Under den var huden röd av skavandet när hon rörde sig. Sandra grät hysteriskt och skrek om och om igen. ”Ni har tagit fel! Jag lovar! Släpp ut mig!”

När jag grubblat en stund mindes jag ett ljud som hörts genom luren. Ett dovt dunkande som kom i etapper. Stan var ju inte stor så de kunde ju inte vara hur långt bort som helst. Eller?Tänk om jag aldrig mer får träffa Sandra? Mitt älskade solsken. Beslutsamt gick jag fram till mobilen för att ringa upp min kompis Palle, men slogs av en annan tanke. Så dum kan de väl ändå inte vara? Med pekfingret tryckte jag på sist inkomna nummer och belönades med en lång radda siffror som jag snabbt skrev ned. Bingo! Med magen i fullt uppror slog jag numret till nummerupplysningen och fick en adress till någon snubbe som bodde strax utanför stan.

Sanna hörde någon närma sig utanför lådan och sparkade frenetiskt på den. ”Släpp ut mig!” Kalle som stod utanför kände sig inte alls väl till mods med att kidnappa någon, och grubblade på vad han skulle göra. Robert och han hade varit polare länge. När de var små bodde de grannar och fiskade i sjön som låg intill. Det kändes inte bra att ta hans flickvän till fånga…oavsett vad Robert gjort.

Kalle öppnade lådan och möttes av två ilsket svarta ögon. ”Sch! Jag skall försöka få bort dig härifrån, men Mr Addams kan vara rå när han sätter den sidan till, men vad jag vet har han aldrig förut kidnappat någon. Han är övertygad om att Robert ställer upp när vi gör så här, men jag tvivlar…” Sandra trodde inte att hon hört rätt. ”Så Robban är kriminell?” Inuti henne blandades sorg med ilska i en salig mix och hon lade de bundna händerna i knäet och huvudet emot. Den smala ryggen skakade av gråt och axlarna hade fallit uppgivet ned.

Med tårarna droppande vände hon sitt ansikte mot Kalle och frågade med darrande röst om hon skulle dö. ”Är det så?” Sandra tittade sig runt i lokalen och viskade sedan med låg iskall röst fylld av styrka. ”Jag hatar honom. Varför ljög han för mig? Nu förstår jag varför vi alltid hade pengar hemma. Jag ha….”

Med ett vrål slog jag mig in genom den dubbla dörren och siktade med pistolen på Kalle som chockad stod som förstenad. ”Är du okej?” Sandra såg ut som om hon sett ett spöke, och jag förstod att hon var chockad över min plötsliga entre. ”Var är den jäveln?” Jag smög fram till en dörr som stod på glänt.

Kalle fick liv igen och började stammande berätta att han tänkt befria Sandra, men inte hunnit. ”Vi är ju polare du och jag Robban. Ge mig min pistol så fixar vi Mr Addams en gång för alla.” Tveksamt räckte jag fram den till honom och förväntade mig nästan att bli skjuten. ”Okej, nu tar vi dem.”

När Mr Addams bönade för sitt liv skrattade jag och frågade vad han tänkt göra med Sandra och sköt honom mitt i huvudet. Avskum som han förtjänar inte att leva, och drar bara till sig mera idioter. Herbert var likblek och ställde sig på knäna. ”Snälla Robert…jag ville inget illa…vi ville bara ha dig med på den här sista stöten.” Hans ögon var fyllda av tårar och jag tvekade några sekunder.

Plötsligt kastade Herbert handlöst över golvet och slängde upp sin pistol intill min. ”Nu du…” Hans röst var morrande och av gråten syntes inte ett spår.

Under tiden som Robert tog itu med Herbert gick Kalle in till Sandra och skar av linan hon hade runt händerna. De hörde orden som slängdes fram och tillbaka i det intilliggande rummet och tittade skräckslaget på varandra när de hörde den hemska vändningen. ”På tre.” viskade Kalle och ställde sig intill dörren med pistolen framför sig.

Sandra tog emot pistolen han räckte till henne och ställde sig mittemot honom med benen brett isär. ”Ett, två, tre!”

När de slängde sig in i rummet vände sig Herbert om och fick en kula rätt in i skallen som knockade honom direkt. Efteråt visste ingen av dem vem som skjutit honom, och de arrangerade männen så att det såg ut som om de tjafsat inbördes och skjutit varandra.

Vad Sandra sedan gjorde, det får ni gissa själva. En liten ledtråd är att en liten parvel såg världen ett år senare.

Stuta – slag, smocka, aga med ris, käpp, eller handen


Per-erik  tittar med avsky på den välbekanta stut-bänken som står i ena hörnet i skolsalen som en evig påminnelse till barnaskaran vad som händer om man trotsar läraren.
Herr Enoksson stryker det silvriga håret bakåt med en åderfylld, smal hand och följer pojken Perssons blick. Den lilla slyngeln är ett hår av hin, och förtjänar varenda rapp. 
Bänken gick till och med itu sista gången. Mitt itu som om någon högre makt stoppade agan av den lilla pojken.
   Skolans vaktmästare hade lappat ihop bänken, och nu står den på plats. Enoksson grymtar belåtet och tittar på riset som förvaras under katedern. Det kändes tryggt att ha det där, som en osynlig hjälp.



Per-erik studerar lärarens rynkiga ansikte, och minns pappans ord. "Enoksson är en bitter gammal man pojken min. Han lever efter gamla traditioner. Mig slog han också ofta. En lärare skall ha respekt för sina elever, men din lärare är rädd för er. Rädd att bli bortglömd och ensam. Enoksson är känd i hela byn för sina alkoholvanor, och ingen kvinna vill vila i hans bädd. Bakom den timida ytan döljer sig ett odjur."

Per-erik hör inte att Enoksson pratar med honom, och hinner inte ducka för hörrilen som kommer. "Du skall lyssna på mig pojk. Fattar du det? Lyssna och lyda!" Läraren är högröd i ansiktet och skakar i kroppen av ilska och frustration. Han lyfter handen för att utdela ytterligare en hörril...
   Pojken hukar och biter ihop tänderna, beredd på smällen, med ljudet av hans röst ringande i öronen. "jag..." viskar Per-erik och har inte långt till tårarna."Jag menade inte..."
   "TYST ditt lilla skityngel! Jag vill inte höra några..." Enoksson segnar ned på golvet, och barnen ser till sin stora fasa hur han långsamt dör inför deras ögon.