Jag gav rådet att läsa psykologböcker för att få ihop bra karaktärer och CG JUNG har gett ut massor av böcker.

Det är lite plottrigt att läsa dem eftersom de ofta är med liten text och fyllda av ord, ord, ord, men som jag skrivit förut...han var inte dum den där gubben.

I de här böckerna hittar du köttet till dina karaktärer, hur de tänker, gör och hur deras inre jag kan speglas i filmmanuset.

Så här står det på nätet när jag googlar i hans namn:

I det omedvetna kan man hitta okända sidor av sig själv, som berikar livet och gör en till en mer mångsidig och hel människa. Att utvecklas och bli en hel människa är meningen med livet. Jung kallar denna process för individuation.


PERSONLIGHETSTYPER

Fyra sk funktionstyper kompletterar varandra: intellekt, emotion, varseblivning och intuition.

En typisk intellektuell människa, tex en forskare, är analytisk, logisk, tematisk och lever i sina tankar. Samtidigt är en sådan människa dålig på känslor, intuition och samspel med andra människor och att få praktiska saker gjorda.

En utpräglat intelligent människa kan ha svårt för att hantera andra människor och få praktiska saker gjorda.

Känslomänniskor lägger större vikt vid känslor och relationer än tankar.

EXTRAVERT OCH INTROVERT
Så kommer dessa underliga ord igen, men ge inte upp det finns alltid en förklaring, och efter ett tag funderar man inte så mycket över betydelsen eftersom man lärt sig det på vägen.

En EXTRAVERT person är utåtriktad och andra människor är det viktigaste i livet. Han eller hon skulle hellre leva på en planet med otrevliga människor än på en helt öde planet.

Det är viktigt med relationer och att bli bekräftad av andra människor.

En INTROVERT person däremot är inåtvänd och ointresserad av andra människor. En sådan person skulle hellre leva ensam på en planet än tillsammans med otrevliga människor.

För en introvert person är det viktigaste att duga i sina egna ögon, bekräftelse av andra är inte nödvändig.



Googlar jag vidare på individuationsprocessen hittar jag ännu mer.

Nu vet jag inte om ni tycker det här verkar spännande, men jag har alltid varit fascinerad av människans psyke och plöjt igenom massor av böcker redan som liten.
Hoppas att ni får nytta av det jag skrivit

”Det mest graverande i den här historien är väl ändå att Tea ljugit? Och inte vilken lögn som helst…” Anders vände sig ut över församlingen i kyrkan och slog ut med händerna som för att omfamna dem. ”Att ljuga om sin mors död är allvarligt tycker jag. Mycket allvarligt till och med. För oavsett hennes grund till det hon sade så måste alltid sanningen stiga fram före lögnen.”

Tea böjde ned huvudet med skammens röda rodnad på kinderna. Hon insåg nu vidden av sin sjukdom och skulle gå till doktorn redan dagen efter. ”Men, jag…” började hon försiktigt, men överröstades av Anders som pekade på henne, och stirrade stint in i hennes blå ögon. ”Du har en svart själ kvinna…svart som tjära, och måste dömas.”
För några sekunder tyckte Tea att det kändes som om hon blev förflyttad till 1800-talet och stod på bålet. Tea kände hatet som lågade mot henne, och drog kappan tätare runt kroppen.

Lilla Jessy höll hennes hand hårt, hårt och stackars Johan skämdes å Teas vägnar, och hade nog helst stigit upp från den hårda träbänken och lämnat kyrkan. Hos honom fick hon inget som helst stöd.

Anders gestikulerade att alla i församlingen skulle resa sig upp, och bläddrade i psalmboken en lång stund innan han harklade sig och skrev tre siffror på en liten svart tavla vid predikstolen.
Musiken fyllde den lilla kyrkan, och när Tea gick upp mot altaret, vände sig mot bänkarna och sjöng tystnade de andra. Hennes klara stämma fick Anders hår att resa sig, och några takter in i psalmen slutade han spela på orgeln.

Utan ett ord gick Tea bestämt mot de dubbla trädörrarna, men vände sig om med handen på handtaget och skrek med gäll röst. ”Ja jag erkänner jag är mytoman, men det är en sjukdom. Ni kan inte döma mig för det. Ni kan inte…” Hon slog händerna för ansiktet och sorlet i kyrkan ökade. Gråtande sprang Tea nedför trappan.

I min vänkrets visste ingen om det som hände bakom den låsta dörren, och varken jag eller min syster sade heller något om det. I mammas rosland dolde vi nyckeln till sanningen om pappas skenbara lugn, och hoppades innerst inne att någon skulle hitta den och se klarare på situationen än de som omgav oss.

För varje dag som gick kom vi närmare stupet, och med fruktan bävade vi för det som närmade sig i allt snabbare fart. Ett odjur levde i vår närhet, och det krävde allt eller inget.

Med täcket över huvudet hörde jag dem bråka igen. Pappa kastade okvädingsord över mamma som svarade med gråt och spott. ”Tvi dig, tvi dig du elaka faan!” skrek hon och jag hörde köksluckorna öppnas och kastrullerna fara ned i golvet med ett högt skramlande. ”Tvi dig! Jag vill skiljas!” fortsatte mamma med rösten fylld av gråt. En hård smäll i dörren, och en rivstart vittnade om pappas avfärd och jag vågade mig upp. Mamma satt vid bordet i köket med armarna lutade i huvudet som hon lagt mot bordet. Hennes smala bara axlar skakade av förtvivlan. ”Mamma…hur…hur mår du? Är…är…allt okej?” Tveksamt närmade jag mig den lilla smala gestalten. Hon samlade sig, och drog ihop sin röda morgonrock som passerat bäst före datum för länge sedan. Med röda ögon, och tårarna fortfarande rinnande på kinderna vände hon sig mot mig. ”Jag älskar din pappa Mia, men det här går inte längre. Jag flyttar idag.” Jag svalde flera gånger och tog sats.”Mamma Petra jag älskar dig, och tycker det är så otroligt sorgligt att ni bråkar, men…” Jag väntade några sekunder. ”Jag kommer i alla fall att se dig som min mamma. Du har gett mig så otroligt mycket av dig själv…och…och…” Petra tittade ömt på mig och sträckte ut sin hand. ”Kom stumpan, sätt dig här hos mig.” Hon sköt ut stolen så att jag kunde sätta mig i hennes knä. Trots att jag var tio år fick jag plats där, men märkte snabbt att hon fick ont av min extremt tunna kropp som nästan skar sig ned i hennes lår. ”Mia du måste lova mig en sak. Vad som än sker i livet så får du inte behandla din kropp som du gjort förut. Aneroxi är inte att leka med.” Hon vände upp mitt ansikte genom att sätta ett pekfinger under min haka. ”Även om jag inte är din riktiga mamma så bryr jag mig om dig lika mycket som om du skulle vara min egen köttsliga dotter. Glöm aldrig, aldrig det.” Jag nickade med tårarna brännande bakom ögonlocken. ”Får…får…får jag träffa dig även om ni skiljs åt. Jag…jag…jag har ju ingen riktig mamma.” Petra kramade mig hårt, hårt och vaggade mig sakta. ”Älskade lilla unge. Du får träffa mig hur mycket du vill. Det är inte dig jag vill ifrån min lilla dumsnut. Det är din pappa.” Några timmar senare hade pappa återvänt och vi stod hand i hand vid trottoaren och tittade på taxin som for iväg med Petra inuti

När det stora kraftiga djuret om igen sänkte ner hornen för att ge sig på sin fiende blundade Sanna hårt och tog sin pappas hand i ett hårt grepp. ”Jag vill inte se mer!” kved hon och nästan grät. ”Hur kan ni tycka om sådant här? Det är ju djurplågeri.” Hennes mörkögda pappa log och hyssjade ner henne, och hennes mamma som hade blå ögon och ljust lockigt hår tog hennes hand i sin.

Ute på arenan svepte matadoren med sitt röda skynke i graciösa rörelser och mot sin vilja blev Sanna fascinerad över djurets muskelspel och parets dans.
Matadoren blickade ut mot folkhavet och letade efter tecken på att det var dags. En kvinna klädd i rött vinkade exalterad när hon såg hans blick och skickade en slängkyss. Han log och riktade åter uppmärksamheten mot tjuren som frustande sparkade med klövarna i dammet och laddade för att anfalla det förhatliga som rörde sig framför honom. Picadoren hade i säkerhet från hästryggen hetsat honom med sin lans för att sedan sätta den i tjurens kraftiga nackmuskel för att få honom att sänka huvudet och banderillos hade sprungit framför tjuren och ruskat det röda skynket för att reta upp honom. Käppar som var som skarpa spjut hade tryckts igenom den tunna huden och blodet flöt över ryggen som en sadel.
I andra akten var det banderolleros tur att gå ut på arenan. Med två kraftiga tryck satte han två smala käppar bakom nackmuskeln på djuret och lämnade sedan platsen nöjd med sin insats.

Sanna satt fortfarande med händerna för ansiktet och väntade spänt på djurets rörelse. Hon kunde inte annat än beundra den lille mannen som i sina tights och alldeles för korta jacka vågade stå framför den skrämmande åsynen av en rasande tjur utan att ens darra på benen. Någonstans hade hon läst att det hänt att matadorer blivit spetsade på hornen och dött en plågsam död.

Hennes farfar som var en stolt spanjor hade berättat för henne att tjurfäktning var en tradition i Spanien från 1200-talet, då det var riddare som kämpade mot tjurar med en lans från en hästrygg.
Den moderna tjurfäktningen hade börjat i slutet av 1700-talet och startats av en man som hette Pedro Romero. Från början var det en underhållning som endast visades för rika, men blev sedermera även de fattigas nöje.

Tjuren sänkte långsamt huvudet tills han hade mannen i blickfånget, och kände om igen irritationen växa till en svart vrede som gjorde att han kände sig oövervinnerlig. Han hörde folkets jubel när han som en levande orkan rusade i full fart mot den färggranna figuren. ”JA!” skrek allihop och reste sig upp nyfikna på om tjuren skulle bli dräpt eller kanske döda sin motståndare.

På några få minuter var allt över, och värjan hade med beslutsam kraft körts in mellan tjurens skuldror för att stoppa den väldige kämpens galopperande hjärta.
Efteråt bugade matadoren och log stort med en mun som liknade en grodas.
Kvinnan i rött kastade in den röda rosen hon haft i sitt långa mörka hår och ropade ”Bravo!” med hög röst.
Sanna kände sig mycket illa berörd och ville snabbt från stället.

När tjuren tagits bort från arenan och medhjälpare noga tagit bort allt blod var stillheten total, men om man lyssnade riktigt, riktigt noga kunde man höra brölandet från hundratals döende tjurar. Sårade och oförstående över människans grymma lek