Direktlänk till inlägg 29 juli 2011

Väsnas

Av Anitha Östlund - 29 juli 2011 07:19

Det lilla grannskapet är täckt av höstlöv, och på gatorna springer barn omkring och jagar varandra. En liten idyll kan tyckas, men ack så fel illusionen av frid kan vara ibland.

Barnen väsnas inte, och är underligt tysta trots att de är många. De små benen springer som om de var jagade av Djävulen, och i deras ansikten syns inga leenden.

När vi stoppar ett av barnen ser jag till min förskräckelse att någon sytt igen den lilla rosa munnen med svart, tunn tråd av typen som jägare använder. Chockad vänder jag mig till min följeslagare och make sedan många år tillbaka, och kan inte ens uttrycka vad jag känner.

Daniel skakar sakta på huvudet, och tar min hand i ett hårt grepp för att dra med mig mot bilen vi lämnat på gatan.

Runt varje hus sitter svarta metallstaket med skarpa spetsar, och in mot tomten är en stickig rödaktig häck planterad som aldrig blommar. Svarta rullgardiner är neddragna för alla fönster, och blommorna i trädgårdarna är vissna.

När vi kommer fram till bilen ser jag att ena däcket är platt, och springer runt till den andra sidan där det ser likadant ut. Nu är jag rädd.

Daniel vinkar mig till sig, och öppnar dörren för att nästan fösa in mig.

Jag är noga med att sätta på mig bältet, och sneglar ut genom rutan för att finna oss omringade av vuxna kvinnor med avskalade huvuden, och lindade bröst som gjorde att de såg ut som män. ”Daniel? Vad?”

Min älskade make ser lika rädd ut som jag känner mig, och jag ser honom sakta öppna luckan där vi alltid har en liten revolver. Nu undrar du säkert varför jag som är helt vanlig har något dylikt i bilen, men…sanningen att säga skrämmer verkligheten mig så mycket att jag tvingat Daniel att lära mig skjuta, och dessutom införskaffa ett vapen.

Den är inte stor, men kraften är desto effektivare.

I samma ögonblick Daniel kände metallen mot handflatan växte hans mod, och med stor irritation vevade han ned fönstret och skrek högt till samlingen. ”Vem är ni? Vad vill ni? Försvinn härifrån.”

Istället för att göra som han sade sträckte de fram händerna likt zoombies, och sade samma ord om och om igen. ”Cachar, cachar, cachar.” sade de, och stirrade med oseende svarta ögon på honom.

Daniel startade bilen med andra handen, men den hostade bara några gånger och dog. Med svettiga händer vred han på nyckeln, och nu startade den snällt, och med en rivstart åkte de iväg i ett moln av damm den lilla grusvägen.

Jag vågade inte öppna ögonen förrän Daniel lade sin hand på mitt knä. ”Vad i helvete var det där? Jag har väl aldrig…”

Vi pratade aldrig mer om händelsen, och vi åkte aldrig någonsin en genväg någonstans.

noveller

Dela

Bloggutmaning

Kommentarer (0)

Av Anitha Östlund - 8 augusti 2011 17:00

Hittade den här utmaningen på Denise Rudbergs blogg Regler:Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Du får inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! 1. ...

Gräver igen då...

Kommentarer (0)

Av Anitha Östlund - 8 augusti 2011 16:58

Förmiddagen tillbringade jag inomhus med fullt sjå att sära på ungar som åkte ihop i parti och minut. Det är ljudnivå långt över tillåten decibel, och jag tjatar mig blå om att de skall sansa sig. På onsdag är det dags att besöka arbetsförmedlingen...

Skrivprocessen-mina karaktärer lever med mig

Kommentarer (0)

Av Anitha Östlund - 29 juli 2011 07:25

Researchen till min kommande bok har inneburit många timmar i böcker om mördares tänkande, och ett letande efter varför allt går på tok i ett barns liv. De är ju aldrig födda onda utan skapas till det av omgivningen och andra faktorer.Det är åtskilli...

Investera

Kommentarer (0)

Av Anitha Östlund - 29 juli 2011 07:24

Jag investerade i tid med dig Ändrade mitt sätt att vara Köpte kläder jag inte tyckte om Flyttade dit jag aldrig någonsin velat Men trots det ville det sig inte riktigt Mitt hjärta var aldrig med mig på våra vandringar bland eleganta hus, oc...

Liggare

Kommentarer (0)

Av Anitha Östlund - 29 juli 2011 07:22

Liggare – gästbok, logg Ett högt plingande väcker mannen som halvsover i en obekväm trästol som skulle mått bra av en limklick eller två. Han sätter sig upp, och plirar med sömntyngda ögon på kvinnan som står vid disken. Daniel piggnar...

Visa fler inlägg