Nu har huvudkaraktären alltså hamnat i Special World, och försöker identifiera var han/hon befinner sig.
Men det är också nu som du som manusförfattare måste visa för publiken vilken sorts karaktär han/hon är.

Låt karaktären gå igenom en depression för att visa psyket.
Hybris innebär att han/hon förstorar upp sitt eget jag, och drabbas av storhetsvansinne.
Depressionen innebär stora hopp mellan ångest och lycka som gör att han/hon åker en bergochdalbana av känslor, och successivt lär känna sina innersta tankar och begär.

OFFERHJÄLTEN: Huvudkaraktärens syster blir kidnappad 
SÖKARHJÄLTEN: Huvudkaraktären som följer efter 

I något som kallas The Conquest konkurrerar personen om elixiret.
Karaktärstyp: SÖKARE

Elixir= Ett objekt som skall erövras, en talisman, en väg att följa, en insikt som leder till att läka det som var fel i Ordinary World. Helt enkelt det som leder till att huvudkaraktären får det bra igen…eller bättre.

The Conquest är grunden till actionladdade filmer för där konkurrerar, upptäcker och erövrar han/hon elixiret, och lär sig själv om sina och andras begränsningar.
Du måste låta publiken ta del av den planen för att de skall veta när han/hon han lyckats.
Karaktären tar sig själv in i Special World genom att besegra så kallade tröskelväktare. Lär känna sina egna begränsningar både fysiskt och psykiskt,
Det gäller att fatta rätt beslut, och släppa taget om gamla tankar.

Den andra sorten är The Belly of the Wale
Karaktärstyp: OFFER
Här finns ofta grunden till psykologiska draman

I The Belly of the Wale besegrar karaktären inga tröskelväktare utan blir istället själv uppslukad av någon eller något, och hamnar i det mörka utan att kunna ta sig ur.
Här förlorar han/hon all sin kraft, och verkar vara uträknad.
Då gäller det att karaktären ser sina brister och offrar den gamla inställningen för att på så sätt ta nya fräscha initiativ som stärker hans/hennes chans att ta sig ur det han/hon hamnat i.
Så fort karaktären förändrat sin inställning måste han/hon göra upp en plan och träffa antagonisten på ett eller annat sätt.

Under tiden som detta händer får publiken se vad antagonisten har för sig.

Målet i The belly of the wale är att lära sig ta initiativ istället för att stå passiv och låta världen rulla.
Som manusförfattare måste du stänga alla dörrar i dramat så att inte karaktären kan smita ut.
Han/hon vill inte förändras, men tvingas till det genom olika omständigheter.

VIKTIGT: Nu gäller det att du gjort noggranna researcher, och inte utelämnat detaljer som får manuset att stjälpa genom att inte vara trovärdigt. En del människor älskar att leta fel i en film, och ibland föra upp det till diskussion på internet. En ynka liten detalj kan göra så att filmen till och med floppar.

Min lärare Kurt berättade att genom att tömma dramat på information blir det mindre valmöjligheter för karaktären och dramat tätnar.
Det vill säga du visar hur karaktären testar olika idéer om hur han/hon skall lösa problemet, och misslyckas gång på gång. Kvar blir då mindre och mindre valmöjligheter.

Karaktären kan inte påverka antagonisten eftersom han/hon inte vet vem det är (ännu).


Den tredje sorten är The Ambush

Där konkurrerar huvudkaraktären sig frivilligt in på ett okänt ställe (till exempel ett annat land, en lokal eller ett hus) och blir utsatt för ett överfall som försätter han/henne i fångenskap.

Det här är ofta en berättelse om karaktärens hybris, och han/hon ser inte alls sin begränsning. 
Karaktären lever som om det inte finns några hotande faror, och han/hon tror att han/hon är oövervinnerlig.

Nästa gång skall jag skriva om Anima och Animus, det vill säga det kvinnliga och manliga som finns hos varje människa. Psykologen Jung skrev mycket om det, och jag lovar att det är en sjö att ösa ur.

Klockan fyra imorse väcktes jag av Zilla som ville ut. Hon var lite krasslig i magen stackarn.
När jag kom in igen lade jag mig på soffan. Det blir varmt med barn bredvid sig i sängen oavsett storlek.

Igår badade barnen i baljor på verandan. 

Efter ett tag spårade de ur och vattnet flög både in i huset och över varandra. 
Då tog jag upp dem, och placerade mina små gryn i köket vid mig.
Det är inte lätt att skriva med tre ungar runt sig, men det går.

Det är mycket "Titta här mamma!" och "Razmus retas, mamma..."
Men barnen ritade fina teckningar, och jag skrev på manuset.

Utanför huset jobbas det på för fullt.
Bakom ser det ut så här:

Där skall så småningom byggas upp ett nytt vardagsrum som blir inglasat till stor del.
Framför huset läggs grunden för vår nya farstukvist, som då blir dubbelt så stor som den gamla.

Fotografiet är taget uppifrån vår ytterdörr, och ned.

 Oftast sitter jag i soffan och skriver. Lilla Zabine älskar att fotografera, och igår tog hon det här kortet på mig när jag skrev. Efter ett tag börjar det sticka i fötterna, och jag blir tvungen att ändra ställning.

Den här berättelsen kommer rakt ur verkligheten, och består av vår älskade snuttjulla Zabines vedermödor.

Min lilla ängel är en drömmare, och som liten snavade hon ständigt på obefintliga stenar och trottoarkanter. Hon kunde inte ens gå tre steg utan att ramla omkull.
Naurligtvis gick vi till BVC, men de skrattade och sade att lillflickan var så inne i att lära sig prata att hon "glömde" bort att kolla var hon gick.
Nåväl, en läkare ordinerade oss att köpa en studsmatta, och voila...tre månader senare hade vi en tös som var bra mycket stadigare på benen, och visst händer det att hon snubblar, men det är för att Zabine drömmer sig bort till ängelvärldar, prinsessor och Barbies, eller för att hon tittar efter blommor att plocka till sin kära mamma.

Den gamla studsmattan är numera kasserad och utbytt till en nästan dubbelt så stor (den är 4.26 i diameter) och Lilleman som hoppat på den sedan bäbisstadiet är stadig som en klippa. Inga snaverier där inte. Om det beror på mattan låter jag vara osagt, men jag har mina aningar.

Allsköns – av alla tänkbara slag

I pappas bod hittade jag och min älskade bror allsköns underliga ting som vi på bara fötter tog med oss in till farmor och fick nogsamt förklarade vad det var. Ni förstår alla saker som stod där i den trånga, bräckliga boden var arv efter min farfar, pappas pappa som varit sjöman.

Farmor rodnade när hon såg vad vi tagit in den här dagen, och satt tyst en lång stund innan hon drog in oss i famnen och placerade mig på ena knäet, och Lars på det andra.
"Den här lilla saken har en egen historia. Jag minns så väl den där dagen i april..." farmor tystnar och sätter pekfingret på hakan med fundersam min. "Eller...var det i juni?" Hon rynkar ögonbrynen och drar upp underläppen över överläppen. "Jag minns...att jag hade en gul klänning som Gustaf givit mig, och att trädgården var full av blommor. Så..."
Naturligtvis blev både jag och Lars otåliga, och jag lade handen på farmors. "Snälla du, berätta vad som hände. Vi är sååååå nyfikna."

   Hon log och vände blicken mot mig igen. "Du förstår lilla vän, mina minnen är inte lika klara längre. Det var sommar, så mycket är säkert, men jag minns inte exakt månad." Farmor lyfter på de buskiga svartgråa ögonbrynen och gör en min av hopplöshet. "Gustaf hade varit ute på sjön i över sex månader, och jag drömde ofta mardrömmar om att skeppet förliste. farfar var ingen mästare på att skicka brev, men ett litet kort fick jag då och då. Förvisso inga memoarer, men han hörde av sig, och det räckte för mig."

   Lars hoppade ned från farmors knä och satte sig på golvet istället, och jag följde efter.
   Farmor väntade tills vi satt oss tillrätta, sedan fortsatte hon prata. "En dag stod han där, lika stilig som alltid med den vita mössan käckt på svaj, och skorna nyputsade. Det ljusa lockiga håret hade vuxit några centimeter, och täckte en del av örat. Ansiktet var brunbränt, och tänderna lyste onaturligt vita, men det jag såg mest var ögonen. Blåsvarta som vattnet i en tjärn, och fyllda av värme. Ni förstår barn...jag och farfar älskade varandra redan som barn, och den känslan försvinner aldrig. Inte ens nu när han är borta."

   Farmor tystnade igen och tittade på fotografiet av mannen som varit den enda i hennes liv. "Nåväl, nu skall jag inte hålla er på halster längre. Farfar hade fotograferat sig och gjort en minibild som han placerat i en sorts amulett som han gav mig. Jag förstod först inte vad det var, och vände och vred på den en lång stund medan han skrattade åt min hjälplöshet.
   Sedan tog han den och visade den sinnrika konstruktionen där små luckor trycktes upp med hjälp av knappar, och hur en hårlock gömts i ett av facken, och fotografiet i ett annat. En tunn glasskiva låg över det för att skydda mot väta och smuts."

   Farmor tog den lilla silverfärgade klumpen i handen, och tryckte på några små, nästan obefintliga knappar varvid den fällde ut sig som en blomma, och blottade ett svartvitt, gulnat fotografi på en ung man."Er farfar berättade att han låtit en häxa lägga en förtrollning på smycket, och att varje yngling som närmade sig mig skulle åtnjuta döden."

   "Och...?" sade jag och hoppades få höra en spännande berättelse.
   "Jag tvekade aldrig" säger farmor och ler mot oss. "Gustaf blev min första man, och min sista. Det är lönlöst att ens försöka leta någon som liknar er farfar. Han var mycket speciell, och världens snällaste man. Några år efter hans död lade jag undan smycket. Det ligger för många minnen i det."
    Farmor tystnar igen, och nu orkar varken jag eller Lars sitta stilla längre. Med en snabb puss på hennes kind lämnar vi farmor med minnen snurrande i huvudet.