Den här berättelsen kommer rakt ur verkligheten, och består av vår älskade snuttjulla Zabines vedermödor.

Min lilla ängel är en drömmare, och som liten snavade hon ständigt på obefintliga stenar och trottoarkanter. Hon kunde inte ens gå tre steg utan att ramla omkull.
Naurligtvis gick vi till BVC, men de skrattade och sade att lillflickan var så inne i att lära sig prata att hon "glömde" bort att kolla var hon gick.
Nåväl, en läkare ordinerade oss att köpa en studsmatta, och voila...tre månader senare hade vi en tös som var bra mycket stadigare på benen, och visst händer det att hon snubblar, men det är för att Zabine drömmer sig bort till ängelvärldar, prinsessor och Barbies, eller för att hon tittar efter blommor att plocka till sin kära mamma.

Den gamla studsmattan är numera kasserad och utbytt till en nästan dubbelt så stor (den är 4.26 i diameter) och Lilleman som hoppat på den sedan bäbisstadiet är stadig som en klippa. Inga snaverier där inte. Om det beror på mattan låter jag vara osagt, men jag har mina aningar.